Ännu en surdeg i den Maudska skålen

Många har i dagarna undrat varför staten pumpar in pengar i SAS. Detta med tanke på att regeringen vägrade gå in och köpa Saab. Även om staten i Saabs fall ställer upp med massiva lånegarantier.

Det finns en viktig skillnad. SAS ägs redan till 21 procent av den svenska staten, representerad av regeringen och, i det här fallet, näringsminister Maud Olofsson. Gällande Saab handlade frågan om att köpa Saab, i fallet SAS om att ta sitt ägaransvar.

Hade SAS varit ett helt privatägt företag hade jag varit fullständigt emot att staten skulle gå in med pengar, precis som jag var mot det när det gällde Saab.
Sedan är frågan om staten bör äga SAS, något jag känner inte är helt självklart. För frågan är hur länge SAS hade överlevt om det inte hade varit för svenska, norska och danska staten.

Den enda slutsats som kan dras av SAS-spektaklet är att Maud Olofsson har fått ytterligare en politisk surdeg i knäet. Jobbet som näringsminister har visat sig vara nästan en förbannelse. Det tycks som om det enda Maud Olofsson har ägnat sig åt de senaste åren är att reagera på kriser. Är det någon som minns om hon hade en agenda när hon tog jobbet?

Dagens citat: "Situations emerge in the process of creative destruction in which many firms may have to perish that nevertheless would be able to live on vigorously and usefully if they could weather a particular storm."(Joseph Schumpeter)

"The raw fact is that every successful example of economic development this past century – every case of a poor nation that worked its way up to a more or less decent, or at least dramatically better, standard of living – has taken place via globalization, that is, by producing for the world market rather than trying for self-sufficiency." (Paul Krugman)