Per Gudmundsson skriver en intressant krönika om vänsterkoalitionen i dagens SvD. Han diskuterar en avhandling från 2004 som visar på grundläggande samarbetssvårigheter och ett utbrett misstroende mellan de tre partierna.
Bland annat upplevs vänsterpartier som opålitliga av socialdemokrater, medan miljöpartisterna anses vara inkonsekventa. Dessutom bjöd samarbetet 1998-2006 mellan de tre partierna på ständiga knivhugg i ryggen. Både V och MP hotade vid olika tillfällen med att fälla regeringen Persson.
Personligen upplevde jag det, under den perioden, att särskilt V aldrig stod för de överenskommelser som gjordes med den S-märkta regeringen. Istället deltog de i förhandlingarna och kritiserade sedan regeringen när väl resultatet offentliggjordes.
Jag har i tidigare inlägg skrivit om just varför jag anser att V borde ha lämnats utanför vänsterkoalitionen.
Fördelen med att V och MP ingår i en vänsterregering efter valet 2010 är att de i så fall inte kan gömma sig bakom sossarna. De kommer att bli tvungna att ta ansvar för den förda politiken. Om något så kommer det att bli intressant att se om Lars Ohly lyckas ta ansvar för någonting överhuvudtaget. Det har ju inte varit hans paradgren hittills.
Dagens citat: "Jag blev uppriktigt chockad när jag fick höra att han grät när Berlinmuren föll. En sådan lyckodag för Europa. Då är det något som är lite konstigt." (Peter Eriksson om Lars Ohly i Svenska Dagbladet 9/10 2007.)
"Man kan inte sitta i en regering om man har helt olika syn på utrikes- och säkerhetspolitik. Det går bara inte." (Göran Persson om MP:s och V:s krav på ministerposter i Sydsvenskan 2/9 2004.)
"De har sina diskussioner, det får de ha. Jag ser mig lite som en storasyster som håller pojkarna i öronen." (Mona Sahlin om samarbetet med MP och V.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar